Ann-Jeanette Sjölander
Uppdaterad: 2006-03-09 03:30
Befriande cirklar
KONST: Är det möjligt att bara se?
I så fall vad?
Bland alla de dekorativa skimrande teckningar i blyerts och färgpenna som dominerar Ann-Jeanette Sjölanders utställning på Thomassen finns tre förhållandevis stora vägghängande minimalistiska träobjekt målade med lackfärg.
Titlarna är deskriptiva, Ljusrosa kvadrat, Mörkrosa kors, Rundel.
Finns det något oväntat i denna (som jag ser det) rätt väletablerade mainstream-minimalism så är det färgsättningen i rosa och rosa-violett, som jag först uppfattar som ironiskt-sinnligt-feminin, rentav som ett vackert lustmord på en genre som präglas av något hårt och ytterligt reduktivt, något återhållet.
Sedan stör jag mig i stället på mina egna färgassociationer, på hur vissa kopplingar är svåra att "betrakta bort", trots att de borde skramla ganska löst inom reklamens, make-upens och modets domän.
Kommer kosmetikan för all framtid att regera över rosa, lila, eller för den delen turkost? Det är som om jag bevittnade en varuvärldens eller populärkulturens "impregnering" av objekt med helt andra avsikter.
Samtidigt är det denna spänning som för mig laddar väggskulpturerna.
Men de dominerar inte utställningen.
Tvärtom kan de förefalla lite vilsna bland alla tecknade cirklar.
Cirklarna bildas av räta blyertslinjer som radierar tätt tätt från en eller flera punkter på arken, mot en med färgpennor kolorerad cirkelbotten.
Handens tryck mot blyertsen varierar på samma sätt i varje linje, från mörkt till ljusare, vilket skapar ett intryck av tredimensionalitet.
Cirklarna kan vara många eller få, ligga i täta ansamlingar eller vara glest spridda, men den mäktigaste är ensam och stor, komponerad på fyra sammanfogade ark som enkelt och elegant hänger uppnålade på väggen.
Det minimalistiska förhållningssättet ligger här i det seriella, i upprepningen, en upprepning som lagrar mycket nedlagd tid i teckningarna - tid som de i anblicken också på något sätt avger.
Ändå frapperas jag allra mest av det ovanliga bejakandet av den dekorativa effekten.
I god bemärkelse förknippar jag det med en barnslig förtjusning i själva seendet och görandet, som när man i räknehäftet åstadkom snygga mönster med passare och linjal.
Också i "motivet" kombineras något sofistikerat och barnsligt storögt, eftersom rundlarna påminner just om svävande ögon, irisar.
"Det här har jag ingenting att säga om" tänker jag när jag står inför dem.
Men den tanken avfärdar inte bilderna, är tvärtom förknippad med en känsla av befrielse.
Ibland är det skönt att bara se.
Om nu något sådant alls är möjligt?
Ann-Jeanette Sjölander
Thomassen
t o m 15/3
Mikael Olofsson
| GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst |
Ann-Jeanette Sjölander Teckningar och objekt i minimalistisk anda Galleri Thomassen 25/2–15/3 <> ett eget uttryck i teckning<>  Blyerts, linjal och färgpennor använder Ann-Jeanette Sjölander för att teckna volymer som suger in betraktaren i bilden. Hon blev förvånad att det gick att skapa ett så självständigt och tydligt uttryck av så enkla former. Efter att ha flyttat hem från Finland för två år sedan satte hon sig ner och började teckna, vilket hon aldrig gjort förut. – Jag har aldrig använt teckning som ett eget uttryck, bara som arbetsritningar för sådana här grejor, säger hon och nickar åt ett av sina objekt.  Det blev bara cirklar, som var enklast. Hon trodde teckningar blir ett platt fönster men fann till sin överraskning att det gick att få runda volymer som verkade och svävade i sin egen rymd. – Jag är ganska förtjust i 90-gradiga vinklar i mina objekt. Men här ska jag teckna, det funkar inte att upprepa kanten. Då tänkte jag, okej då gör jag cirkeln så att det inte blir tårta på tårta. Sedan hon slutade Valand 1988 arbetar hon med enkla grundformer. – Jag blev förvånad att det blev en så tydlig form, att det inte behövde bli ett fönster, vilket jag ogillar.  Hon ritar linjerna med blyertspenna och linjal och fyller i de utsträckta mellanrummen med färgpennor så att volymen skimrar i regnbågens alla nyanser. – Skillnaden i färgvalörer gör volymen. Hade det varit lika många streck här uppe som där nere hade det blivit platt. Jag vill att det ska vattras i munnen, att betraktaren ska känna lust och inspiration. Hennes objekt är återhållna och laddade. Det kan vara en tjock, målad träram som i luftmellanrummet invändigt bildar ett kors. Eller en fyrkant som inramar en enfärgad yta som har samma lila färg som ramen. – En kvadrat med en färg kan vara maxad. Jag kallar dem för målningar. Det är klart det är objekt men för mig är det måleri ändå.  Ann-Jeanette Sjölander flyttade för några år sedan till Finland, där hon jobbade som lärare på Nordiska konstskolan i Karleby. Hon blev kvar men undervisade på Svenska konstskolan i Nykarleby. Numera bor hon i Stockholm. JAN BERGMAN |